Höst, jakt och ödmjukhet??

Just nu är det tomt på bloggämnen för min del. Kan det bero på att jag är mest i skogen för att komma till det vi är menad att vara? Att min varvade hjärna går ner i slowmotion? Känner mig likt en varelse som den enda kamp är "elden", att göra upp eld i spolande regn och hitta en plats i lä. Eller hjärnans enda aktivitet är värme, föda, jakt och fortplantning? Nåja fortplantning är överreklamerat i en regnrock med drypande väta sittandes vid en hyggeskant där blåsten tar vid på ett ogudaktigt sätt. Att man i rådande situation skulle få ett "hor-il" är lika troligt som jag skulle köpa Christer Sjögrens julskiva!

Behöver jag nämna att jag är toklycklig där jag befinner mig i skogen fastän vädergudarna varit tuffa med oss? Jag torde heller inte behöva nämna att frihetskänslan är maximalt utnyttjad. För att inte tala om den utmattning man känner när man kommit hem efter en heldag i skogen. Man formligen gäspar käkarna ur led och inga destruktiva tankar finns som "jag borde ha gjort" eller "jag hann inte". Nejdå, man är här och nu. Personligen tror jag att skogen helar som jag nämnt många gånger. 


                       

Visst får jag existensiella tankar när jag är i skogen och det kan i och för säg vara ett ämne att fördjupa sig i. När jag tittar i eldflammorna som slickar kring vedträt och bildar mönster kan jag nästan få för mig att elden ger mig  budskap. Budskap som ska få mig till en ödmjukare människa och finna sinnesron. Hur ödmjuk är vi egentligen när vi rasar på i vardagen? Hur ofta utsätter vi oss inte för diverse maktspel och följer skoningslöst med, till slut är vi på den nivån att vi förlorade oss själva i något vi från början fördömde! Eller jakten efter bekräftelsen som är var och ens drivkraft många gånger. Omgivningens bekräftelse ter sig vara viktigare än den gärning som gav resultatet. Vi glömmer bort gärningen i all glans och därmed har vi inte fokus på det viktiga. Då är gärningen lika ogjord nästa gång.....

Ja jag utnyttjar min tid i skogen annat än att gräva latringrop och leta "tjereven" (tjärved). Jag till exempel fundera om jag ska ta en korvmacka till eller om jag ska vänta ett tag till:) Rätt som det är så kommer en älgko och jag tittar genom kikarsiktet, jag osäkrar......ser kons öron vicka bakåt då anar jag att hon väntar på sin kalv. Väntar och tillslut stiger den ståtliga älgen fram och jämsides springer kalven fram. De stannar och tittar på mig jag flyttar pipan mot kalven. Jag ser lilla lilla kalven stå där intill mamma älgko. Kalven har sin trygghet hos henne och står så nära. Tror ni jag avfyrade något krut? Fundera på det, ni som jagar vet svaret:)


                                 


Här skulle man kunna banna situationen som inte blev som jag tänkt. Jag blev så förundrad över ögonblicket och kände mig priviligerad. Kanske känner jag en lättnad att jag inte kunde förstöra deras allians. Att inte få rätt läge och låta "naturen ha sin gång" kanske är en slags ödmjukhet?  Jag lyfte på kepsen "gå i frid" denna gång. Man behöver aldrig ångra ett skott som aldrig avlossats. Mitt omdöme blev prövat och jag tror att min jaktkompis som är en jägarängel numera, ansåg jag gjorde rätt val ♥

Jag har en farhåga, jag förändras varje gång jag varit i skogen och tänk om jag inte vill komma till vardagen igen? Ni känner alla igen vedemödor på våra arbeten som ibland är så krävande där motsättningar avlöser varandra. Hur ska jag kunna återgå till det? Kommer jag klara av ödmjukhet som elden visade mig? Kommer jag att kunna vända andra kinden till? Vill jag? Nej!!  Vill vara i min värld här med mina barn, vill inte utsätta min nyfunna kraft åt vardagens krav. Jag vill fortsätta vara Malin, för i skogen är jag en snäll Malin. I skogen fördömer ingen mig och jag kan inte fördöma någon annan heller.

Kanske en dag uteblir jag från vardagen men jag är inte där än. Jag masar mig tillbaka och hamnar där igen. Jag kan ha älgko och kalv på näthinnan när jag möter verkligheten. Känna deras allians och våga tro på mitt omdöme. Fortsätta tro på mitt omdöme när jag naggas i kanterna bit för bit för att sedan rymma till skogen för att reparera skadorna.

I`ll be back, promise! The Lady in the woods never stop walking!

Var rädda om varandra ♥♥♥



                     


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0