malinsofiapersson

Hallå där! Jodå jag finns kvar i bloggvärlden. Jag har tänkt efter länge nu och har kommit fram till att höja mitt bloggande till en högre nivå nu. Ni vet som avklarade levlar i tv-spels världen kommer nu mitt bloggande till en ny värld. Jag har inte riktigt kommit på än hur detta ska gestalta sig men jag håller på med en gedigen planering. Nu har säkert många trott att jag redan öppnat mitt innersta väsen för er....Tji fick er! Nejdå, sanningen om Malin Persson finns i ett hemligt förvar och kommer förmodligen att infinna sig där ett tag till- kanske en dag jag kommer ur "garderoben". Nej jag är inte homosexuell, vad jag vet, om nu någon trodde det med tanke om mina svårigheter kring min kvinnlighet. Jag kan ju för guds skull inte bli homosexuell heller, för "vem av oss" skulle då tanka bilen??? Nej jag får nog hålla mig till män. Såja nu har vi det avklarat. Jag är 100 % hetro bara för att slippa tanka bilen. Nu kom den sanningen fram helt tanklöst!

Däremot kan jag vara lite smått galen men vet ni CRAZY PEOPLE HAVE MORE FUN! Så det ni ser här på min blogg är bara fragment av naturlig galenskap och eventuellt värdelös humor med lite stänk av eftertanke. I eftertankens skranka blekhet kan förvisso Malin Persson visa sig. Jag är ju inte direkt blyg så det handlar inte om det. Utan det är som för oss alla att det där innersta, djupt inrotade och ljusskygga inte lämnar manifestet i ens inre känslostyrda kaos.

Vet ni, jag känner mig nästan som "Mona-Lisa med sitt gåtfulla leende" trots att jag lämnar vissa "fotspår" här på bloggen. Ingen vet hur det egentligen är, bara tror hur det kan vara. Jag har nämnt detta tidigare att "det är inte alltid sant det ögat ser". När detta fenomen uppstår blir jag full av överraskningar har jag märkt. Antingen låter jag omgivningen ha sin uppfattning eller så klampar jag in och bryter! Ungefär som en visseltjutande domare "står jag upp" och gör en uppsträckning av de medspelare som finns på planen. Det kan vara i stort i smått. Jag vill absolut inte inte göra någon illa eller genera någon men jag kan inte låta bli. Speciellt när någon avlägger ett negativt värdeomdöme om någon annan som egentligen inte har en aning om fakta och perspektiv i frågan. Jag gör säkert egna negativa värdeomdömen ibland men då hoppas jag att en visseltjutande domare kommer in på banan och ger mig en varning!

Då när detta händer kan jag avslöja något ur mitt inre och alla hinder rasar för en sekund, då kan min övertygelse nästan lugna stormen. Kanske borde jag prova det nu när skorsten hotar blåsa lös från taket? Det är inte utan att jag har funderat varför det inte finns lugna liv. Jag har pratat ganska häftigt med gud fader och han gillade nog inte mitt ordförråd då för han slutade svara. Är det för mycket begärt att hinna andas lite emellan prövningarna?? Eller är så att att vi får det vi klarar av? Att man är särskilt stark att klara uppgiften? Då kan jag lova att då är jag näst intill odödlig. När jag är 110 år sitter jag här och bloggar. Då har väl månen fallit ner i skallen på mig och min uppgift blir att fästa fast den på himlen igen. Hur lätt blir det...Några tips på förhand? Please!

Som ni kan se i min antydan har jag "lite mycket nu". Ni vet och känner igen er, för vi är ju människor, fast nu vill jag bara vara en ängel på ett guppande moln. Fast med närmare eftertanke hur urtråkad skulle jag inte bli då? Hur kör man som ett tok med Terranon på moln? Fast ramborullningar skulle passa på mjuka moln? MEN hur når man att krama och pussa sina nära från molnen? Ni har säkert haft samma känsla som jag har nu att det är trångt i skallen och man trampar på sina egna fötter. Jag har varit med förr. Hör mitt inre ropa "lyft blicken Malin" får inte missa allt det goda som händer. Det är så otroligt destruktivt att låta sig nedslås av självömkan. Dessutom klarar jag inte av det särskilt länge för det blir trååååk sörja då! Jag lyfte blicken rätt så snabbt den här gången. Vet ni vad jag har upplevt senaste veckor? Om jag hade stirrat på mina skor hela tiden hade jag missat det! Om jag skulle ha missat detta då skulle jag inte ha haft den kraft jag känner nu! Just nu är jag starkare än få och kommer att klara detta som nu "Gud fader" sett ut till mig som en mänsklig prövning:)

Jag är en av de stoltaste mammor på denna jord just nu. Den finaste tonårspojken äger alla mammor- jag vet. Men låt mig få över ösa er alla hur stolt jag är. Hur han utvecklas och går från klarhet till klarhet. Han är min inspiration och glädje. Hans sk funktionshinder går att vända till en förmåga. Man måste ge kärlek i överflöd tills de storknar och sen måste strategier hittas och användas med eftertanke. Plötsligt en dag så händer det......Jag lovar! Ge inte upp, tänk om vi föräldrar hjälptes åt lite mera för vi är inte unika med tonårsproblem i familjen. Sen har vi lilleman och stora syster! De har sina kval och de behöver mig mer än någonsin nu. Fast jag måste sätta det där "hemska" gränserna och det blir gråt och bråk, måste jag det av kärlek! En dag kommer de att förstå!

Kan det vara det "gud fader" gör mig just nu? Kommer jag att förstå en dag? Jag lovar lyssna då! Inget mera nu va? Du måste ju tänka på att jag ska orka jaga i höst! Hör du det?! Det vore ju inte helt fel om du fixade fram en björn och gjorde mina ben längre, utifall du är sysslolös nu? Men om jag känner "gud fader" rätt så är han hos någon annan som behöver det mer än vad jag behöver nu.
Så om mitt bloggande antagit en ny level vette katten men det är på gång iallafall. Jag behövde göra detta inlägg nu. För det stormar på flera ställen och DU kanske känner som jag! Ha tillit, det kommer lugn efter stormen! Vi klöser oss fast och vägrar släppa taget (hoppet).

KRAMAR!

Var rädd om varandra ♥