malinsofiapersson

Det får vara naturkatastrofer, svält och digerdöd kanske till och med hemoröjder än att gubben får snuva! Hela hemmet blir beslöjad av en mörk makt som tar allt som kommer i ens väg. Att varje steg låter som någon åker skidor inomhus! Släpande och ojande steg som är så otroligt tunga att korkmattan krullar sig under fötterna på den sjuka mannen. Guturala ljud och andra kroppsläten får en att vilja leva på nutrilett en månad till.

Det började i går kväll i tv soffan, då sanningen för mig kom allt närmare mitt medvetande. Jag liksom höll andan och räknande. Min älskade gubbe är min stora passion men INTE NÄR HAN BLIR SJUK! Han la min hand på sin panna och frågade ömkligt: visst känns jag varm? Då förstod jag vad som komma skall. Vi fortsatte se något på tv, vid detta laget hade jag tappat sammanhanget för jag bävade inför hans varje andetag att det skulle bli värre. För det liksom knorrade och suckade intill mig. Hans näsborrar fladdrade och han sa "det svider när jag andas". Sluta med det då! Tänkte jag surt. Fast jag försökte ju hålla humöret uppe - det var ju ändå lördagkväll. Så jag säger: "stackars dig". Det var nästan som han började spinna som en katt "purr purr purr". Han blev allt sämre och försökte sig till en hostning och utropade snart "aj". Jag ville egentligen hålla en kudde framför ansiktet på honom men eftersom jag älskar min man hoppar jag upp från filtar och kuddar, några kliv så var jag tillbaka med alvedon och vatten. Efter en timmes stånkande som inte hade varit helt fel i ett annat mer intimt sammanhang, gav jag upp filmtittande. Jag bad med den lenaste rösten att min man skulle lägga sig mer bekvämt i sin säng. "Ja det är nog bäst men kan du bädda till i sängen" säger han ynkligt.

Ja vad gör man, ens riddare och trygghet behöver "NANNAS I SÄNG"? Hur som helst så somnade han sött och jag hade en vag förhoppning att en nattsömn skulle få hans manlighet tillbaka. Jag klev upp först i morse och det är inte vanligt kan jag säga. Fixade kaffe och och till slut hör jag steg. Jag såg en genomskinlig gestalt i dörr öppningen men något konstigt runt huvudet men såg ju ganska snart att gestalten hade likheter som min man. Det var min man! Med en halsduk virande som en turban runt halsen och huvudet. Han pep fram något som jag tydde som att han behövde vatten. Han såg riktigt sjuk ut men tänkte att jag låtsas inte om det utan bytte taktik. Frågade hurtigt om han sovit gott. "Nej det svider i näsan och det kommer snor". Stackars min man!

Ja det finns inte mycket man kan göra när ens man blir förkyld, man får tänka som "efter regn kommer solsken". Jag får helt enkelt råda denna söndag med allt vad det innebär. Man får bita ihop och tänka positivt. Att ens egna planer blir rubbade är ett litet problem när ens man blir sjuk. Att det svider i näsan är fruktansvärda plågor för en man. Har tänkt på det här fenomenet att de kanske har som vi när vi har svamp i underlivet fast de har det i näsan?! Eftersom det finns tydliga skillnader mellan män och kvinnor på vissa delar på kroppen. Så är det nog. Då får vi starka kvinnor vara mera ödmjuka helt enkelt, precis som jag är. Att vi måste förstå att när män blir sjuka får vi utlysa någon form av "landsnöd" och kanske gå ihop till enad trupp för att lindra deras symtom. Ja så får vi nog börja tänka helt enkelt.

Tänkte att vi i västerbottens inland kunde bli en region och sedan kanske andra landskvinnor tar vid. Vi har tips på olika medikament och salvor för lindring av mäns förkylningar. Vi kunde även utforma kognitivt stöd för deras nära och kära. Då får vi kanske en ökad förståelse när våra män börjar släpa sina fötter likt skidåkning inomhus! Att de grinar illa när de känner sveda i sin näsa och hulkar till inför varje andetag.

Så nu med närmare eftertanke skulle jag aldrig falla mig in att vara ironisk eller göra narr av deras plågsamma förkylningar! Icke! Så nu avlsutar jag mitt bloggande för jag måste nog titta till min sjuke man! Så inte han ha slem i halsen eller nåt. Min stackare!

Kom i håg, var rädd om varandra om än din man är förkyld!