Här är jag!!
Lyckan kommer, lyckan går.....du skall intet frukta när du vandrar i dödskuggans dal....ty riket och härligheten är ditt.
Ja dessa fraser ringde i mina öron imorse. Man kan undra hur det är ställt? Jag vaknade med febervärk och halsen lät precis som på en trana som skränar nejderna. När jag sömndrucket vacklade fram till toaletten och möttet min egen blick i badrums spegeln kom frasen "du skall intet frukta när du vandrar i dödsskuggans dal". Det var riktigt otäckt ska ni veta. Efter en ansenlig mängd kaffe och alvedon byttes fraserna ut mot "ty riket och härligheten är ditt" så det är mitt mantra för dagen.
Det är ett tag sen jag bloggade men ni trogna läsare har nog en vag aning varför. Orken har liksom inte räckt till när mina dagsverk nått sitt slut. Jag har tränat akrobatik och gång på lina, det var nästa en nära döden upplevelse när jag föll och drog ett litet nätt vapenskåp över mig. Tur en perfekt vitmålad vägg var i vägen (GRRRRR) så inte all tyngd landade på min vänstra fot. När min man kommer i rasande fart och undrar vad jag håller på med och ser förstörelsens faktum och utropar: Har du fått vapenskåpet över foten måste du röntga den!! ALDRIG stönar jag, "jag har inte rakat benen" var min rationella ursäkt att låta bli en undersökning av en vriden fot. Så ni ser, en liten kvinnlig fåfänga finns! Numera försöker jag vara slätrakad på benen utifall att....(foten är okey!)
Nu finns jag mitt emellan 2 boenden! Ja en rätt benämning som har sitt egentliga ursprung när man är emellan 2 arbeten. Men vi bor ingenstans och har insett vilken rysare det kan vara. Ser i mitt inre där en familj på 7 personer vandrar efter en väg med sitt bohag på ryggen. Likt i en framtidsfilm går vi där smutsiga och med en sammanbiten min och ser riktigt härjade ut. Stövarna har fradga runt munnen och har en ruggig uppsyn. När vi når vårt mål skingrar sig de lokala gängen och järnrören sänks sakta för kvinnan i sällskapet håller upp en tom klimakterieplåster- ask! Ingen vågar närma sig när hon dessutom visar ett hårigt ben. Nåja så illa är det inte vi försöker ta det hela med ro och andas lungt. Vi går som enad front mot ghettot och bunkerboendet.
Det kommer att ta tid att ställa om sig men jag börjar nästan känna en längtan till min framtida utmaning (när den nu blir????). Ingen har väl kunna tänka sig mig i en stadsplanerad ort med boende tillsammans med andra....Ja om det varit ett riktigt kollektiv där man tok kramades i parti och minut, kastade alla rakhyvlar och sjöng "blommiga sånger"- det hade varit närmare tillhands. Men nu ska jag ha folk över och under mig- stackars dem! Tur att mina vänner tröstat mig och sagt att man vänjer sig, se fördelarna Malin! Jo fördelen är när det kommit 30 cm blötsnö eller när det är -38. Då lindar jag in mig i en filt och behöver inte tänka på mer än att få i mig mat var 4:e timme.
Jag kommer ändå att vara i byn och springa vilse, kräla i dyn för att få se en "talgox" eller liknande. Tur jag har min mor kvar i byn. Där kan jag utgå från till BJÄRN... När vi sålt huset och det lugnar sig ska vak kojan inredas efter alla "krav". Jag borde väl kunna fixa de få kvm det gäller med golvbyten och ny väggpanel? Det ska finnas det nödvändigaste som värmekälla, stol/slaf och gluggar här och där. Vad gluggarna är till för för ni fantisera vidare om....om det är tittut lekar jag ska syssla med:) På sätt och vis....
När vi bor i bunkern ska vi bli riktiga stadsbor med flaschiga tandkrämsfärgade jackor som prasslar hela tiden och promenera i parken och fota en gräsand. Vi ska ha "picknick" på ett gatukafé och glädjas åt en vakumpackad fralla med ost och skinka. Nu gör jag lite narr av vad jag "tror" man måste göra när man bor i en stad. Nej nej så är naturligtvis INTE och jag kommer fortfarande på min lediga tid ikläda i camokeps och flanellskjorta. Jag kommer att finna glädjeämnen som att ha nära till en "kaffeförmiddag" hos en och annan god vän som accepterar min flanellskjorta. Att bo i Lycksele är nog inte så annorlunda som att bo i byn egentligen. Jag kommer alltid att vara redo för JAKT för då finns mindre måsten. Det blir bra att "tämjas" ett tag på orten. Mina barn ser framemot denna förändrig och det är huvudsaken.
Nä nu måste jag borsta upp lite iver. Ska ut och hosta som ett tok och försöka mig på ett och annat knep för att löven ska blåsa över till grannen. Sen kanske lite 22 skytte med grabben (på skjutbanan alltså)
Var rädda om varandra ♥
Ja dessa fraser ringde i mina öron imorse. Man kan undra hur det är ställt? Jag vaknade med febervärk och halsen lät precis som på en trana som skränar nejderna. När jag sömndrucket vacklade fram till toaletten och möttet min egen blick i badrums spegeln kom frasen "du skall intet frukta när du vandrar i dödsskuggans dal". Det var riktigt otäckt ska ni veta. Efter en ansenlig mängd kaffe och alvedon byttes fraserna ut mot "ty riket och härligheten är ditt" så det är mitt mantra för dagen.
Det är ett tag sen jag bloggade men ni trogna läsare har nog en vag aning varför. Orken har liksom inte räckt till när mina dagsverk nått sitt slut. Jag har tränat akrobatik och gång på lina, det var nästa en nära döden upplevelse när jag föll och drog ett litet nätt vapenskåp över mig. Tur en perfekt vitmålad vägg var i vägen (GRRRRR) så inte all tyngd landade på min vänstra fot. När min man kommer i rasande fart och undrar vad jag håller på med och ser förstörelsens faktum och utropar: Har du fått vapenskåpet över foten måste du röntga den!! ALDRIG stönar jag, "jag har inte rakat benen" var min rationella ursäkt att låta bli en undersökning av en vriden fot. Så ni ser, en liten kvinnlig fåfänga finns! Numera försöker jag vara slätrakad på benen utifall att....(foten är okey!)
Nu finns jag mitt emellan 2 boenden! Ja en rätt benämning som har sitt egentliga ursprung när man är emellan 2 arbeten. Men vi bor ingenstans och har insett vilken rysare det kan vara. Ser i mitt inre där en familj på 7 personer vandrar efter en väg med sitt bohag på ryggen. Likt i en framtidsfilm går vi där smutsiga och med en sammanbiten min och ser riktigt härjade ut. Stövarna har fradga runt munnen och har en ruggig uppsyn. När vi når vårt mål skingrar sig de lokala gängen och järnrören sänks sakta för kvinnan i sällskapet håller upp en tom klimakterieplåster- ask! Ingen vågar närma sig när hon dessutom visar ett hårigt ben. Nåja så illa är det inte vi försöker ta det hela med ro och andas lungt. Vi går som enad front mot ghettot och bunkerboendet.
Det kommer att ta tid att ställa om sig men jag börjar nästan känna en längtan till min framtida utmaning (när den nu blir????). Ingen har väl kunna tänka sig mig i en stadsplanerad ort med boende tillsammans med andra....Ja om det varit ett riktigt kollektiv där man tok kramades i parti och minut, kastade alla rakhyvlar och sjöng "blommiga sånger"- det hade varit närmare tillhands. Men nu ska jag ha folk över och under mig- stackars dem! Tur att mina vänner tröstat mig och sagt att man vänjer sig, se fördelarna Malin! Jo fördelen är när det kommit 30 cm blötsnö eller när det är -38. Då lindar jag in mig i en filt och behöver inte tänka på mer än att få i mig mat var 4:e timme.
Jag kommer ändå att vara i byn och springa vilse, kräla i dyn för att få se en "talgox" eller liknande. Tur jag har min mor kvar i byn. Där kan jag utgå från till BJÄRN... När vi sålt huset och det lugnar sig ska vak kojan inredas efter alla "krav". Jag borde väl kunna fixa de få kvm det gäller med golvbyten och ny väggpanel? Det ska finnas det nödvändigaste som värmekälla, stol/slaf och gluggar här och där. Vad gluggarna är till för för ni fantisera vidare om....om det är tittut lekar jag ska syssla med:) På sätt och vis....
När vi bor i bunkern ska vi bli riktiga stadsbor med flaschiga tandkrämsfärgade jackor som prasslar hela tiden och promenera i parken och fota en gräsand. Vi ska ha "picknick" på ett gatukafé och glädjas åt en vakumpackad fralla med ost och skinka. Nu gör jag lite narr av vad jag "tror" man måste göra när man bor i en stad. Nej nej så är naturligtvis INTE och jag kommer fortfarande på min lediga tid ikläda i camokeps och flanellskjorta. Jag kommer att finna glädjeämnen som att ha nära till en "kaffeförmiddag" hos en och annan god vän som accepterar min flanellskjorta. Att bo i Lycksele är nog inte så annorlunda som att bo i byn egentligen. Jag kommer alltid att vara redo för JAKT för då finns mindre måsten. Det blir bra att "tämjas" ett tag på orten. Mina barn ser framemot denna förändrig och det är huvudsaken.
Nä nu måste jag borsta upp lite iver. Ska ut och hosta som ett tok och försöka mig på ett och annat knep för att löven ska blåsa över till grannen. Sen kanske lite 22 skytte med grabben (på skjutbanan alltså)
Var rädda om varandra ♥
En uppdatering
Det är ett tag sedan tiden fanns till bloggandet. Nu tar jag mig några minuter att göra en liten uppdatering. Tänker inte låta dagens inlägg vara upprapningar över allt jag gjort under dessa hektiska veckor när huset ska till försäljning. Ni förstår säkert hur mycket det kan vara. En sak är då säker jag trodde inte jag klarade så mycket på så kort tid. Att jag gjorde vissa fadäser med att dra över mig ett vapenskåp och liknande kan ni nog se er framför er när jag ska göra något. Inte alltid så genomtänkt i farten, vinglar på ett ben och tror mig vara atletisk. Mitt ordförråd har haft ganska groteska uttal som sen kan ha avlutats med gråt och jämmer. Som ni förstår handlar det inte så mycket om att "jag var tvungen att göra ALLT själv". Det handlar om oro och maktlöshet. Det är något som har upptagit mitt inre och inte veta till hundra om mina planer är rätt. Jag kan bara ana hur min man kännt sig när hans fru gör allt och biter ihop så käkarna ser ut som på en armbryterska. Hans maktlöshet går inte att tala om med ord. Jag ser hans maktlöshet och den oro han har, tankar som: Vad ska det bli av oss?
Jag vet att vi är på väg mot nya "värden" där vi ska lära oss att se det enkla som en förutsättning för att ha tid för varandra i familjen. Jag vet med förnuftet men känslan kan lura mig ibland och börja tycka synd om oss- dumheter! Varför är det synd om oss? Jo det är tråkigt när min man är sjuk men vi ska fixa detta. Vi har något unikt och det är vår konstellation i familjen. Vi har mångfald och det blir aldrig tråkigt. Jag vet med mig att mina känslor är väldigt starka till min man och han är fortfarande ljuset i mina drömmar. Jag ger inte upp!
Goa vänner har frågat, "hur ska du göra med jakten och skyttet"? Lika naturligt som det finns luft att andas in så finns jakt för fru Persson. Jag kommer förmodligen att få ännu mera tid till jakt och skytte om vi bor enklare! Tänk er när det drar ihop sig i september, när alla springer runt och jagar undan gräs, trädgårdsmöbler, skördar potatisland etc, då är jag helt lugn och kan bara öppna och stänga en lägenhetsdörr. Värsta problemet jag har då är om jag ska dammtorka före eller efter jakten.
Så klart blir det inte lika enkelt att träna hundarna som att bo mitt i viltvårdsområdet men det får gå ändå. Jag undrar om man får anlägga åtel intill hyreshus och ha en skjutglugg. Det vore väl inte mycket begärt?? (Skojar bara, blir vi grannar så kan du vara trygg att ingen Runar Sörgaard ha flyttat intill). Det finns ju lite skog i Lyckseles utkanter och där kan jag ha min fritid om det känns för långt att köra ynka 1,4 mil.....
Min mor bor kvar i min by så det finns alla möjligheter att kunna utgå med kort varsel! Jag ska nu äntligen ordningställa vak kojan på hennes/min mark. Där kan jag vara några dygn och göra en viktig analys hur räven ter sig:) Kan tänka mig att jag kommer att vara i byn ofta. När fisket kommer i gång då vet ni att jag försvinner ett tag. När vårslasket är över och man kan gå i skogen kommer min tid. Då säger jag "på återseende".
Kommer någon att vilja köpa vårt hus? Ja det är frågan men det finns ett par stycken som ville visa sitt intresse med att beställa besiktingsprotokollet. Det låter bra för den besiktningen gick bra, ingen allvarlig riskanalys:) Bli inte rädd för storleken på huset ni som kanske funderar....Det är ett hus med livsutrymme och det blir fort "litet" när man har bott in sig. Vi har försökt få lägre driftkostnader via jordvärme, det går åt rätt håll. Detta hus är vänligt och rogivande. Sedan finns saker att åtgärda som vi inte mäktat med men är man frisk och positiv är det lätt som en plätt.
Nu är det bara att fånga dagen och inte hoppas för mycket. Jag är beredd att göra förändringen men det kan ju ta tid. Jag har ju lätt att ha för bråttom och vill inte vänta så jag kan nog hinna misströsta en och annan gång. Jag vet dock att jag får en spännande höst: jakt, studier och nya arbetsuppgifter. Kanske nytt enklare boende? Hoppas för vår skull även om vi inte vill lämna byn. Vi kommer igen till byn i framtiden.
Ha en bra söndag! Nu åker arbetsbyxen på, ska sortera "bra att ha", "skrot", "måste vara kvar". Vilken hög tror ni blir störst?
Var rädda om varandra! ♥
Jag vet att vi är på väg mot nya "värden" där vi ska lära oss att se det enkla som en förutsättning för att ha tid för varandra i familjen. Jag vet med förnuftet men känslan kan lura mig ibland och börja tycka synd om oss- dumheter! Varför är det synd om oss? Jo det är tråkigt när min man är sjuk men vi ska fixa detta. Vi har något unikt och det är vår konstellation i familjen. Vi har mångfald och det blir aldrig tråkigt. Jag vet med mig att mina känslor är väldigt starka till min man och han är fortfarande ljuset i mina drömmar. Jag ger inte upp!
Goa vänner har frågat, "hur ska du göra med jakten och skyttet"? Lika naturligt som det finns luft att andas in så finns jakt för fru Persson. Jag kommer förmodligen att få ännu mera tid till jakt och skytte om vi bor enklare! Tänk er när det drar ihop sig i september, när alla springer runt och jagar undan gräs, trädgårdsmöbler, skördar potatisland etc, då är jag helt lugn och kan bara öppna och stänga en lägenhetsdörr. Värsta problemet jag har då är om jag ska dammtorka före eller efter jakten.
Så klart blir det inte lika enkelt att träna hundarna som att bo mitt i viltvårdsområdet men det får gå ändå. Jag undrar om man får anlägga åtel intill hyreshus och ha en skjutglugg. Det vore väl inte mycket begärt?? (Skojar bara, blir vi grannar så kan du vara trygg att ingen Runar Sörgaard ha flyttat intill). Det finns ju lite skog i Lyckseles utkanter och där kan jag ha min fritid om det känns för långt att köra ynka 1,4 mil.....
Min mor bor kvar i min by så det finns alla möjligheter att kunna utgå med kort varsel! Jag ska nu äntligen ordningställa vak kojan på hennes/min mark. Där kan jag vara några dygn och göra en viktig analys hur räven ter sig:) Kan tänka mig att jag kommer att vara i byn ofta. När fisket kommer i gång då vet ni att jag försvinner ett tag. När vårslasket är över och man kan gå i skogen kommer min tid. Då säger jag "på återseende".
Kommer någon att vilja köpa vårt hus? Ja det är frågan men det finns ett par stycken som ville visa sitt intresse med att beställa besiktingsprotokollet. Det låter bra för den besiktningen gick bra, ingen allvarlig riskanalys:) Bli inte rädd för storleken på huset ni som kanske funderar....Det är ett hus med livsutrymme och det blir fort "litet" när man har bott in sig. Vi har försökt få lägre driftkostnader via jordvärme, det går åt rätt håll. Detta hus är vänligt och rogivande. Sedan finns saker att åtgärda som vi inte mäktat med men är man frisk och positiv är det lätt som en plätt.
Nu är det bara att fånga dagen och inte hoppas för mycket. Jag är beredd att göra förändringen men det kan ju ta tid. Jag har ju lätt att ha för bråttom och vill inte vänta så jag kan nog hinna misströsta en och annan gång. Jag vet dock att jag får en spännande höst: jakt, studier och nya arbetsuppgifter. Kanske nytt enklare boende? Hoppas för vår skull även om vi inte vill lämna byn. Vi kommer igen till byn i framtiden.
Ha en bra söndag! Nu åker arbetsbyxen på, ska sortera "bra att ha", "skrot", "måste vara kvar". Vilken hög tror ni blir störst?
Var rädda om varandra! ♥
