Tankar i stugvärmen!
Hej kära läsare, ni får förlåta mitt avbrott i bloggande men det har sina skäl. Vill passa på att önska alla läsare en god fortsättning och hoppas alla era önskningar gått i uppfyllelse. Själv har julen fortsatt även mellandagar när jag tagit ut semester. Att vända på dygnet är gjort, blivit fetare och blekare, huset är fullt av dammråttor bland julpyntet, börsen ekar tom, bilarna behöver tankas- SOS, men vi mår så gott i stugvärmen- "jordvärme" ni minns....
Har tänkt en del under julefriden, ni som känner mig kan ana att det blir galet när jag tänker men nu kommer ett seriöst inlägg från tok Malin. När jag har mått som en övergödd toklycklig Malin under julen kan jag inte låta bli att tänka på dem som inte har det jag har. Detta inlägg vill jag ge till dem som kämpar med livet och kraven. Vill ge ett hopp om att alla kan förändra sina liv! Jag vill samtidigt tacka ni som finns för mig nu och då.
Mitt liv kom till en vändpunkt som var avgörande för mig och min existens för flera år nästan "100 år" sen. Då blev min utveckling att tillgodose mina grundläggande förmågor som att orka fortsätta leva. Ja så kan det vara, att ens orka djupandas kan vara smärtsamt. En del skulle benämna det som var då som "att nå botten" och jag var på botten men jag lyckades komma upp till ytan igen. Tack vare andra runt omkring mig proffessionella, icke proffessionella som trodde på mig, men det avgörande var att finna sin egen styrka att orka sparka upp till ytan. Jag tror inte för en sekund att jag är unik utan vi alla lever i trauman någon gång under livet. Ni behöver inte veta detaljer varför det var så här för mig men min uppväxt, tonår innehåller de flesta ingredienser som man skulle kunna kalla tragiskt. Ni som lever nära mig ska inte uppfatta detta som att mina föräldrar var roten till allt, nej nej så är det inte. Jag ordnade mycket av det tragiska själv på egen hand. Jag är övertygande mina föräldrarna gjorde vad de trodde var rätt och tack gode gud jag hann reda ut mycket innan min far dog. Min mor i dag är en människa jag respekterar och har varma känslor kring och säger det till henne så ofta jag kan. Jag hann även bryta mönstret innan jag fick egen familj och jag har fått många insikter under åren som gått. Jag tror inte jag blir en bitter fi**a.
Eftersom det här är många år tillbaka och jag når snart en "hedersvärd medelålder" så borde väl detta vara avlägset, historia? Jo på sätt och vis men jag anser jag skapar historia när en ny dag kommer (läs om meningen). Jag har ju naturligtvis fortsatt göra misstag och sårar människor ibland. Det är vår mänskliga lott även att säga förlåt. Jag lever inte i det gamla men vill minnas och reflektera över vad jag var då och vad jag är nu. Detta är oerhört viktigt när jag möter "dig" i mitt arbete, att känna igen och förstå. Fast ibland kan det bli svårt att hålla fokus när jag känner för mycket- då kan man inte hjälpa någon. Nej jag måste vara steget före och inte låta mina känslor ta över men det är inte detsamma som att vara känslokall.
Man kan vända det negativa till det positiva och det är vad jag försöker göra när jag tänker på det jag ställt till med tidigare. Se man förbi själva situationen och ser hellre det som blev resultatet kan man kanske hitta något som blev positivt. Exempelvis att vara en missbrukspersonlighet innebär att hela tiden tangera på gränsen även om man slutat med kemiska substanser. Att leva livet rekordsnabbt och allt du provar på upptar hela din existens. Jag har snubblat ibland över mina egna ben när jag kämpat till perfektionism men kan samtidigt tacka min högskoleutbildning, mediumutbildning, jägarexamen (inklusive skyttet) etc när jag försökt nå målet rekordsnabbt. Samtidigt har jag "åkt dit" utifrån min personlighet när det gäller mat/viktnedgång som sedan slutar i att jag är på gränsen till sjuklighet. Eller när jag skulle ha ALLA rätt på tentorna, hade jag inte det så var det ett misslyckande. Jag måste hela tiden vara medveten om mina egna fällor. Jag vill vara bäst, snällast och kärleksfullast men om jag hela tiden försöker så kan det bli motsatt effekt. Tror ni jag var särskilt kärleksfull när jag hade kravet att ha alla rätt på tentorna???? Jag har nu insett att lagom är bäst, typiskt svenskt och tråkigt men helt klart hälsosammare för mig. Lagomt kan bli trevligt och visst kan jag sladda lite extra med bilen och bli så där crazy! Eller smyga farligt nära björn. Skriva texter som får andra att le. ADRENALIN är väl naturligt?!
Jag har varit ensam och djupt olycklig men har vänt på hjulet och ibland rullar hjulet för snabbt men har hittat åt handbromsen. Jag drar i handbromsen och hittar tillbaka. Mitt egna val har gjort det möjligt. Vet ni hur enkelt det kan vara? Jag tog först hjälp av andra* för att sedan kunna göra egna kloka val. Ensam klarar man det inte men själva grovjobbet måste man göra själv. Kavla upp ärmarna och hugga i. Sedan snabbare än vad man tror kommer förändringen steg för steg. Idag har jag familj, villa och hundar. Jag har vänner och ett arbete. Mina sk extra ordinära sinnen har jag accepterat. Jag är nöjd! Man få vara nöjd i Sverige. Jag lever långt ifrån överflöd i matriella ting kan kanske bero på att jag har ingen ekonomisk yen utvecklad än. Jag kanske inte får all kärlek jag behöver av andra men jag kan ge desto mer. För det ligger på samma konto att ge och att få! Det vill jag unna "dig" som går på botten. Titta uppåt då ser du ytan! DIT SKA DU!
* Vilken hjälp man väljer är högst indiviuellt man måste kanske prova olika vägar innan man hittar rätt. Men den röda tråden är att det hela tiden handlar om att man själv gör arbetet. Jag provat samtalsterapi i omgångar, behandling och personlig utveckling. Viktigt att man hittar rätt person som kan lotsa en framåt i början. TA DET VIKTIGASTE FÖRST! (överlevnad är ett benhårt krav)
Har tänkt en del under julefriden, ni som känner mig kan ana att det blir galet när jag tänker men nu kommer ett seriöst inlägg från tok Malin. När jag har mått som en övergödd toklycklig Malin under julen kan jag inte låta bli att tänka på dem som inte har det jag har. Detta inlägg vill jag ge till dem som kämpar med livet och kraven. Vill ge ett hopp om att alla kan förändra sina liv! Jag vill samtidigt tacka ni som finns för mig nu och då.
Mitt liv kom till en vändpunkt som var avgörande för mig och min existens för flera år nästan "100 år" sen. Då blev min utveckling att tillgodose mina grundläggande förmågor som att orka fortsätta leva. Ja så kan det vara, att ens orka djupandas kan vara smärtsamt. En del skulle benämna det som var då som "att nå botten" och jag var på botten men jag lyckades komma upp till ytan igen. Tack vare andra runt omkring mig proffessionella, icke proffessionella som trodde på mig, men det avgörande var att finna sin egen styrka att orka sparka upp till ytan. Jag tror inte för en sekund att jag är unik utan vi alla lever i trauman någon gång under livet. Ni behöver inte veta detaljer varför det var så här för mig men min uppväxt, tonår innehåller de flesta ingredienser som man skulle kunna kalla tragiskt. Ni som lever nära mig ska inte uppfatta detta som att mina föräldrar var roten till allt, nej nej så är det inte. Jag ordnade mycket av det tragiska själv på egen hand. Jag är övertygande mina föräldrarna gjorde vad de trodde var rätt och tack gode gud jag hann reda ut mycket innan min far dog. Min mor i dag är en människa jag respekterar och har varma känslor kring och säger det till henne så ofta jag kan. Jag hann även bryta mönstret innan jag fick egen familj och jag har fått många insikter under åren som gått. Jag tror inte jag blir en bitter fi**a.
Eftersom det här är många år tillbaka och jag når snart en "hedersvärd medelålder" så borde väl detta vara avlägset, historia? Jo på sätt och vis men jag anser jag skapar historia när en ny dag kommer (läs om meningen). Jag har ju naturligtvis fortsatt göra misstag och sårar människor ibland. Det är vår mänskliga lott även att säga förlåt. Jag lever inte i det gamla men vill minnas och reflektera över vad jag var då och vad jag är nu. Detta är oerhört viktigt när jag möter "dig" i mitt arbete, att känna igen och förstå. Fast ibland kan det bli svårt att hålla fokus när jag känner för mycket- då kan man inte hjälpa någon. Nej jag måste vara steget före och inte låta mina känslor ta över men det är inte detsamma som att vara känslokall.
Man kan vända det negativa till det positiva och det är vad jag försöker göra när jag tänker på det jag ställt till med tidigare. Se man förbi själva situationen och ser hellre det som blev resultatet kan man kanske hitta något som blev positivt. Exempelvis att vara en missbrukspersonlighet innebär att hela tiden tangera på gränsen även om man slutat med kemiska substanser. Att leva livet rekordsnabbt och allt du provar på upptar hela din existens. Jag har snubblat ibland över mina egna ben när jag kämpat till perfektionism men kan samtidigt tacka min högskoleutbildning, mediumutbildning, jägarexamen (inklusive skyttet) etc när jag försökt nå målet rekordsnabbt. Samtidigt har jag "åkt dit" utifrån min personlighet när det gäller mat/viktnedgång som sedan slutar i att jag är på gränsen till sjuklighet. Eller när jag skulle ha ALLA rätt på tentorna, hade jag inte det så var det ett misslyckande. Jag måste hela tiden vara medveten om mina egna fällor. Jag vill vara bäst, snällast och kärleksfullast men om jag hela tiden försöker så kan det bli motsatt effekt. Tror ni jag var särskilt kärleksfull när jag hade kravet att ha alla rätt på tentorna???? Jag har nu insett att lagom är bäst, typiskt svenskt och tråkigt men helt klart hälsosammare för mig. Lagomt kan bli trevligt och visst kan jag sladda lite extra med bilen och bli så där crazy! Eller smyga farligt nära björn. Skriva texter som får andra att le. ADRENALIN är väl naturligt?!
Jag har varit ensam och djupt olycklig men har vänt på hjulet och ibland rullar hjulet för snabbt men har hittat åt handbromsen. Jag drar i handbromsen och hittar tillbaka. Mitt egna val har gjort det möjligt. Vet ni hur enkelt det kan vara? Jag tog först hjälp av andra* för att sedan kunna göra egna kloka val. Ensam klarar man det inte men själva grovjobbet måste man göra själv. Kavla upp ärmarna och hugga i. Sedan snabbare än vad man tror kommer förändringen steg för steg. Idag har jag familj, villa och hundar. Jag har vänner och ett arbete. Mina sk extra ordinära sinnen har jag accepterat. Jag är nöjd! Man få vara nöjd i Sverige. Jag lever långt ifrån överflöd i matriella ting kan kanske bero på att jag har ingen ekonomisk yen utvecklad än. Jag kanske inte får all kärlek jag behöver av andra men jag kan ge desto mer. För det ligger på samma konto att ge och att få! Det vill jag unna "dig" som går på botten. Titta uppåt då ser du ytan! DIT SKA DU!
* Vilken hjälp man väljer är högst indiviuellt man måste kanske prova olika vägar innan man hittar rätt. Men den röda tråden är att det hela tiden handlar om att man själv gör arbetet. Jag provat samtalsterapi i omgångar, behandling och personlig utveckling. Viktigt att man hittar rätt person som kan lotsa en framåt i början. TA DET VIKTIGASTE FÖRST! (överlevnad är ett benhårt krav)
Kommentarer
Postat av: Rhode
Tack Malin, ett klokt och insiktsfullt inlägg! Står man på botten finns det bara en väg att gå - uppåt, hålla sig vid liv, ta små babysteps... En dag bryter man igenom ytan och kan se omgivningen i ett perspektiv som man inte kunnat se på länge - ovanifrån. Kram!
Postat av: Kicki
Så kloka och tänkvärda ord...
Önskar dig och de dina ett Gott Nytt År! Kramar
Postat av: malin
tack Rhode, din blogg innehåller det jag känner och upplevt! Jag kan varmt rekommendera den!
Tack kicki, önskar dig det bästa.
Postat av: Ulrika
Det måste vara något konstigt med vattnet i hembyn... Eller så är det något typiskt kvinnligt. Vissa tankar delar även jag med dig, denna om perfektionism bland annat. Nu har jag ju kommit upp i mogen ålder och börjat förlika mig med mig själv. Vilket är väldigt skönt! Men den 'duktiga flickan' ligger alltid och lurpassar på mig. Kram på dig!
Postat av: malin
ja ulrika, kanske vi ska bilda en klubb:) gott nytt år:)
Trackback
