Jägar Malin är sjuk!
Tredje advent! Hade det inte passat då med en hare eller en räv? Eller bara få vara i skogen och höra drevet? Som tur är är min man ute med hundarna i helgen när jag har nån "flunsa liknande historia". I går fick smilla ut och gjorde 4,5 mil. I dag är nytillskottet ute och hon har rest och det drar iväg i en välda fart och det kan tänkas vara något med huggtändder. HEJA!
Men här är jag och liksom knyter näven i frustration och vill ju dela detta magiska ögonblick det blir när det tar i! Det är nästan som när JAY SMITH entrar scenen, man stannar i rörelsen och får något vildsint i blicken. Oftast glömmer jag bort att jag är endast 1.60 och ska springa i kapp. Det händer att jag blir så ivrig att jag hoppar som en hejarklacksledare. Tofsarna fattas bara, det ekar mellan bergen "HEJA HEJA TA DEN TA DEN HEJA HEJA"! Tror ni drevet passera mig då?
Min man är lite mera cool. Han lägger in snusen och tittar uppmärksamt åt de hållet de drar. Till mig säger han: "lugna ne dig".
Då det är barmark är jag snabbaren än gubben, jag liksom flyger fram över stock och sten. Då blir jag väldigt mallig. Tills jag tittar mig omkring och vet inte för en sekund vart norr och söder är. Men vet ni jag är bara så TOKLYCKLIG i skogen. Jag är tillbaka till det ursprungliga och inget kan oroa mig. Jag försöker vara i skogen på dess villkor. En del kan tycka det blir dubbelmoral när jag kan ha med mig gevär och ta ett vilt med mig hem. Jag ser det inte så konstigt att vi använder av oss av naturen på respekt fullt sätt. En uråldrig tradition.
Jag kan lika gärna låta haren löpa om solen gnistrar så fantastiskt och snön ligger tungt på träden. Då är upplevelsen den stora och inte skottet. Eller när hundarna hade räven framför sig och jag fångade ögonblicket och blev stående. Räven sladdade iväg, jag lyfte på kepsen åt räven. 1-0 till räven.
Björn är ett vilt som jag har stor respekt över och är i särklass det vackraste viltet i vår skog. Tyvärr är jag inte rädd och vill gärna komma så nära man kan. Jag har lyckats spåra björn så han frustade åt mig. Såg han aldrig men jag vände mig om och underläppen darrade en aning då jag insåg det var ett antal 100 m till bilen. Jag har lyckas se björn 2 ggr och en gång tror jag han sprang över vägen men är inte säker därför räknar jag inte det som en tredje gång.
Jag kan gå en hel dag bara jag är i skogen. Det är något som vi människor behöver att hitta tillbaka till det vi är, för mig hjälper skogen. Där vi inte har några krav på oss. Jag får se så mycket, att se en räv kull busa eller se när kungsörn flyger över huvudet. Tala om man känner sig liten då. Att se en kalv dia sin mor älgko.
Jag längtar mig ut till skogen som ni förstår av detta inlägg.....
Men här är jag och liksom knyter näven i frustration och vill ju dela detta magiska ögonblick det blir när det tar i! Det är nästan som när JAY SMITH entrar scenen, man stannar i rörelsen och får något vildsint i blicken. Oftast glömmer jag bort att jag är endast 1.60 och ska springa i kapp. Det händer att jag blir så ivrig att jag hoppar som en hejarklacksledare. Tofsarna fattas bara, det ekar mellan bergen "HEJA HEJA TA DEN TA DEN HEJA HEJA"! Tror ni drevet passera mig då?
Min man är lite mera cool. Han lägger in snusen och tittar uppmärksamt åt de hållet de drar. Till mig säger han: "lugna ne dig".
Då det är barmark är jag snabbaren än gubben, jag liksom flyger fram över stock och sten. Då blir jag väldigt mallig. Tills jag tittar mig omkring och vet inte för en sekund vart norr och söder är. Men vet ni jag är bara så TOKLYCKLIG i skogen. Jag är tillbaka till det ursprungliga och inget kan oroa mig. Jag försöker vara i skogen på dess villkor. En del kan tycka det blir dubbelmoral när jag kan ha med mig gevär och ta ett vilt med mig hem. Jag ser det inte så konstigt att vi använder av oss av naturen på respekt fullt sätt. En uråldrig tradition.
Jag kan lika gärna låta haren löpa om solen gnistrar så fantastiskt och snön ligger tungt på träden. Då är upplevelsen den stora och inte skottet. Eller när hundarna hade räven framför sig och jag fångade ögonblicket och blev stående. Räven sladdade iväg, jag lyfte på kepsen åt räven. 1-0 till räven.
Björn är ett vilt som jag har stor respekt över och är i särklass det vackraste viltet i vår skog. Tyvärr är jag inte rädd och vill gärna komma så nära man kan. Jag har lyckats spåra björn så han frustade åt mig. Såg han aldrig men jag vände mig om och underläppen darrade en aning då jag insåg det var ett antal 100 m till bilen. Jag har lyckas se björn 2 ggr och en gång tror jag han sprang över vägen men är inte säker därför räknar jag inte det som en tredje gång.
Jag kan gå en hel dag bara jag är i skogen. Det är något som vi människor behöver att hitta tillbaka till det vi är, för mig hjälper skogen. Där vi inte har några krav på oss. Jag får se så mycket, att se en räv kull busa eller se när kungsörn flyger över huvudet. Tala om man känner sig liten då. Att se en kalv dia sin mor älgko.
Jag längtar mig ut till skogen som ni förstår av detta inlägg.....
Kommentarer
Postat av: Rhode
Du verkar onekligen ha blivit biten av en jaktbacill av något slag - men det är så kul att läsa om dina jaktbravader :-) Vem hade kunna tro det när vi gick i lågstadiet??
Kram
Postat av: Rhode
Du verkar onekligen ha blivit biten av en jaktbacill av något slag - men det är så kul att läsa om dina jaktbravader :-) Vem hade kunna tro det när vi gick i lågstadiet??
Kram
Postat av: Malinsofiapersson
Precis! jag trodde aldrig jag skulle bli så jakt tokig:)
Trackback
