malinsofiapersson

Vad får dig att inspireras en "mitt i vinter dag"? Hur får vi kraft att slutföra de evighetslånga måsten? Eller bara orka kliva upp och vara människa? Jag vill mena att vi alla har vårt sätt att hitta inspirationen. Ibland behöver jag bara en enkel inspiration som en godispåse men den inspirationen räcker inte långt, lämnar egentligen bara en fadd bismak. Vissa dar när det är en tjock hinna över hjärnans funktioner blir det lite svårare. Du tar steg för steg och måste stanna för att vila efter varje. Du tänker vad i hela friden håller jag på med, vill jag ha det så här? Vissa av oss blir rädda och tror att inget kan återfå inspirationen igen. Jag kan hitta inspiration i mig själv men ofta brukar jag tänka på möten med människor jag haft under mina år. Jag vill gärna återberätta något speciellt möte som fick mig rörd, glad och fick mig att se att allt handlar inte om det vi "tror". Jag nämner som vanligt inga namn eller platser.

♥♥♥

Det här var många år sedan, jag var ung och hade mina skäl att må dåligt. Minns denna dag som i går. Det var vår och takdroppen hade just börjat hamra på de flestas altaner. Solen sken och snön var bländande vit. En härlig tid tycker många. När solen omfamnar en med varma löften och hopp att sommaren är på väg. Jag såg inte detta utan för mig var bara allt som en gråmulen dag. Jag hade trasiga skor och ovårdat yttre och framför allt var mina ögon utan liv. Jag satt utomhus på en plats där människor passerade. Troligen uppfattade jag inte att jag fick sällskap för jag var så inne i mitt eget överlevande. Plötsligt var det någon som tilltalade mig och jag tittar efter och ser en dam. Hon hade en rullator och satt på den brevid mig. Hon sa något och jag hann tänka"typiskt"nu ska hon prata om extrapriser på Gevalia kaffe! (Oförskämd var jag på den tiden.) Men på något vis mötte jag hennes ögon och såg något varmt i dessa leende ögon. Hon hade något i sina ögon som tilltalade mig så jag log tillbaka. Då säger damen "flicka lilla, dina ögon är så sorgsna, hur mår du?" Jag skruvade mig nervöst på bänken där jag satt och visste inte vad jag skulle säga.

Damen fortsatte "du kanske tycker jag är gammal och ska snart dö och borde inte besvära dig med mitt prat. Du förstår flicka lilla jag har också levt och förlorat mycket i mitt liv. Idag har jag ingen vän kvar de har allihopa dött eller är senila och minns mig inte. Jag vaknar varje dag ändå och är så tacksam!" Jag tänkte, vad har hon att vara tacksam över? Som om hon visste jag tänkte säger hon medans hon tar min hand: "Jag har lärt mig massor och lärt mig vara ödmjuk. Livet är inte som vi tror när vi är unga och odödliga. Livet är mera än så. Vi bestämmer egentligen själva hur livet ska vara". Jag svarade inte och kommenterade inte vad hon sagt, för jag förstod inte vad hon menade. Däremot höll jag kvar hennes hand länge och vi satt tysta och tittade på människorna som passerade och ibland på varandra. Hennes levande ögon nådde mitt inre och jag kände mig trygg.

Denna dam följer mina tankar än i dag och tror jag närmar mig att förstå vad hon menade med att vi bestämmer egentligen själva hur livet ska te sig och vad ödmjukhet är. Även om jag har en bit kvar.  Damen har av enkel handling och ord gjort skillnad för mig.


                           

♥♥♥

Jag har flera speciella möten men har nyligen mött en människa som berörde mig. Hon hade cancer och hade en begränsad tid kvar. Denna kvinnas inspiration var större än många andras trots hon bara hade en kort tid kvar. Jag träffade henne ofta och kan inte med ord säga varför jag så gärna ville vara hos henne. Jag är inte rädd att ställa frågor och gjorde det. Hon ville jag skulle skriva ner vissa delar. En naturlig fråga för mig var "hur orkar du vara så levande men vi båda vet ju att du är döende"? Då säger denna vackra människa "vi har bara en dag åt gången oavsett om vi ska dö i morgon eller om 60 år". Varenda hårstrå stod rakt upp på mig när hon sa det, för hon sa det med äkta inspiration. Denna vackra kvinna har fått återförenas med sin man på andra sidan nu. Jag läste nyligen det jag skrivit ner utifrån våra samtal. Jag citerar henne nu  "Jag har haft mina prövningar och många skulle kanske vara oerhört bitter men vet du Malin, jag är inte bitter. Jag har lärt mig att förlåta, det måste du med göra! Förlåta är svårt men när man gör det finns inga gränser längre".

(Vill inte kommentera ovanstående citat och förstöra det magiska)


                 

♥♥♥

Jag och min man var ute på lokal för en tid sedan och där mötte han en vän. Denna vän hade varit med om en svår motorcykel olycka som resulterade att han fick ett stort funktionshinder. Tidigare har min man pratat om denna mans inspiration både före och efter olyckan. När olyckan hade skett förfasades man över hans tragedi att inte kunna återgå som vanligt igen på grund av funktionshindret.  Jag tänkte likadant och han var egentligen okänd för mig men min sympati var stor för honom och hans familj. När han denna kväll pratade med min man så såg jag han hade den där glöden/inspirationen som jag finner så omvälvande. Han bekrev inte alls sin situation som ett hinder! Han gör nästan allt som innan olyckan. Sen kommer hans citat: "Jag har haft sådan tur och fått två liv i ett. Ett liv före olyckan och ett annat efter olyckan."


                      

                      


Jag tänker ofta på möten som har varit "så där magiska" och jag har lärt mig se att allt är inte som vi tror. Långt därifrån. Om man ser på mina skildringar så kan ni ana vad min första insikt har varit och det omkullkastas så fantastiskt brutalt! Kvar står jag förvirrad och lycklig över att fått ny inspiration eller insikt. När det händer mig rinner mitt hjärta över. Låter som en klyscha men det känns så. Tänk att en dag på ålderns höst med gikt och högt blodtryck kan säga "jag är så tacksam". Då tror jag att man lyckats fånga det viktiga i livet.

Var rädd om varandra!♥